Alzheimers sjukdom är den vanligaste och mest kända demenssjukdomen. Mellan 50 och 70 procent av alla människor med demens lider av Alzheimers sjukdom. Sjukdomen har fått sitt namn efter den tyske läkaren Alois Alzheimer som först beskrev sjukdomen år 1906.
Vid sjukdomen drabbas hjärnans nervceller, speciellt de som finns i tinningloberna och hjässloberna. Nervcellernas utskott tillbakabildas och på så sätt bryts kontakten med andra nervceller. Senare dör nervcellerna helt och hållet.
Ingen vet exakt varför man drabbas av Alzheimers sjukdom. Troligen bidrar flera faktorer. Den viktigaste är åldern, ju äldre man är desto större risk. I en del fall bidrar också ärftliga faktorer, men att en person i släkten drabbats av Alzheimers sjukdom innebär inte någon påtagligt ökad risk för övriga i familjen.
För det mesta utvecklar sig sjukdomen långsamt och smygande. Den visar sig först i form av dåligt minne, främst närminnet försämras mycket. Till en början kan minnesbesvär, koncentrationssvårigheter och förlust av intellektuella förmågor vara så pass subtila att de inte märks, vare sig av den som är personligen berörd eller av dennes vänner och anhöriga. Emellertid blir symptomen mer märkbara när sjukdomen utvecklas och börjar störa rutinarbete och sociala aktiviteter. Praktiska svårigheter vid dagliga uppgifter, som exempelvis påklädning och personlig hygien, blir gradvis så svåra att personen så småningom blir helt beroende av andra.
Alzheimers sjukdom är inte smittsam. Det är en sjukdom med dödlig utgång inom en 10-års period från sjukdomsdebuten och orsakar en generell försämring av hälsan. Den vanligaste dödsorsaken är lunginflammation, eftersom sjukdomens utveckling leder till viktminskning och till att immunförsvaret försämras.
Ofta brukar man beskriva hur sjukdomen utvecklar sig genom att dela in den i mild (stadium 1), medelsvår (stadium 2) och svår (stadium 3) Alzheimers sjukdom. Hur länge man befinner sig i varje stadium varierar, men vanligen varar varje stadium ungefär två till tre år. Här följer nu en kort beskrivning av de tre stadierna. Det är viktigt att komma ihåg att alla drabbade inte är lika, olika symptom kan märkas olika mycket hos olika individer.
Minnet påverkas, den drabbade glömmer mer än vanligt och glömskan tilltar. Problemen förvärras ytterligare av att man får det svårare med uppmärksamheten. En kombination av dessa två problem kan leda till svårigheter att utföra handlingar i flera steg, och även med att följa tråden i en konversation. Den drabbade börjar också uppvisa språkstörningar, får ibland svårt att finna ord och börjar därför använda ett enklare språk med kortare meningar. Ofta drabbas man av trötthet, initiativlöshet och koncentrationssvårigheter.
Besvären leder ofta till att man börjar förenkla och kompensera för det man glömmer. Man skriver lappar och ändrar vanor, det är också vanligt att isolera sig och ibland bli deprimerad. Besvären kan leda till att man drabbas av ångest, oro och misstänksamhet.
Ovanstående problem kan vara mer eller mindre märkbara, beroende på ett antal faktorer som arbete, familj, livsstil och personlighet. Detta skede kan vara mycket stressande för den drabbade eftersom han eller hon är fullt medveten om vad som händer.
Då sjukdomen fortskrider försämras minnet allt mer, men de allra tidigaste minnena förblir ofta oskadade in i det längsta. Minnesförlusten kan till exempel få den drabbade att tro att släkt och vänner inte har hälsat på på länge när de i verkligheten just har tagit avsked.
Det blir svårare att uttolka stimuli (beröring, smak, syn och hörsel). Detta påverkar vardagslivet i form av till exempel nedsatt aptit och ibland syn- och hörselhallucinationer. Sömnlöshet kan bli ett problem när skillnaden mellan natt och dag förlorar sin mening. Den drabbade tenderar att sova mera under dagen, men mindre på natten. Uppfattningen av tid och rum är påverkad.
Dagliga sysslor som tvättning och påklädning blir allt svårare att utföra ensam på grund av minnesförlust, förvirring och svårigheter att handskas med saker. Rörelserna blir ständigt mindre precisa och mer okoordinerade. Den drabbade blir mer ostadig på fötterna och kan råka ut för olyckor.
Språkproblemen blir mera tydliga. Såväl svårigheter att förstå tal som svårigheter att läsa och skriva tillstöter.
I det tredje stadiet är demensen mycket uttalad. Den drabbade förlorar förmågan att förstå och använda språket och kan ibland repetera slutet av meningar utan att förstå vad orden betyder. Inkontinensen blir total och förmågorna att gå, sitta, le och svälja försvinner.
Risken att få lunginflammation och risken att få liggsår om den drabbade inte vänds regelbundet ökar. Den drabbade blir också stel, tappar reflexerna och kan bli upprörd och irriterad. Konstant tillsyn är nödvändig i det här stadiet. Trots de svåra symptomen kan den drabbade fortfarande reagera positivt vid beröring och ljudet av bekanta röster.
Det finns inget speciellt test för att avgöra om en person har Alzheimers sjukdom eller inte. Sjukdomen diagnostiseras genom att utesluta att annan sjukdom givit upphov till symptomen. Exempel på andra tillstånd som, åtminstone inledningsvis, kan ge symptom som liknar de vid Alzheimers sjukdom är: vitaminbrist (speciellt B-12), ämnesomsättningssjukdomar, depression, infektioner och vätskebrist. Andra former av demens, till exempel sådan som beror på upprepade små hjärninfarkter, kan också likna Alzheimers sjukdom.
Den viktigaste delen i utredningen är att den drabbade och helst också någon närstående får berätta om besvären, hur de började, hur de utvecklats och hur de ter sig.
Vid utredningen tas också blodprover, bland annat för att kontrollera vitaminhalt, ämnesomsättning, vätskebalans och kroppssalter, speciellt kalcium. Man gör också en datortomografi av hjärnan, oftast ett EEG och ibland också en magnetkameraundersökning av hjärnan. Utöver dessa laboratorie- och röntgenundersökningar görs också någon form av minnestest.
De flesta sjukdomar som kan ge liknande symptom kan behandlas med bra resultat. Därför är det viktigt att genomgå undersökningar för att se vilken sjukdom det är man har drabbats av.
Hittills finns det ingen förebyggande eller botande behandling av Alzheimers sjukdom. Det har visat sig att patienter som lider av Alzheimers sjukdom har sänkta nivåer av acetylkolin, en så kallad neurotransmittor, som används för att reglera de elektriska impulserna som gör att nervceller kan kommunicera med varandra. På senare tid har det kommit mediciner som kan hindra att acetylkolinet bryts ner och på så sätt öka mängden acetylkolin i hjärnan. Dessa mediciner kan inte bota sjukdomen men kan ge en viss förbättring och ett något långsammare sjukdomsförlopp. Medicinerna används vid mild eller måttligt svår sjukdom. Exempel på sådana mediciner är Aricept, Reminyl och Exelon. Vid svår och måttligt svår sjukdom kan Ebixa användas, som har en annan verkningsmekanism än de övriga preparaten. Om patienten ej tål ett av dessa preparat kan man pröva att byta preparat för att se om det fungerar bättre.
Utöver dessa läkemedel finns ett antal mediciner som kan minska vissa symptom som till exempel upprördhet, ångest, depression, hallucinationer, förvirring och sömnlöshet. Effekten av medicinerna är inte alltid fullständig och dessutom kan medicinerna ha biverkningar. Det är i allmänhet bra att undvika medicinering som inte absolut nödvändig.
Författare: Torbjörn Kullenberg, bitr. överläkare, specialist i neurologi
Granskad av: Johan Lökk, docent, överläkare Geriatriska Kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge
